Hellooooo

Sitter här och borde plugga, meeeen istället så pratar jag med Anna i telefon :) Eller inte just nu för hon ska klä på sig och gå ut och köpa glass och halstabletter (y) Hösten är med andra ord här med alla sina sjukdomar. Hihi. I Västerås både regnar och blåser det, plus att jag sitter med plugg och en kopp te i handen, bara lite tända ljus som saknas annars är det höst rakt igenom. Jag gillart. Honestly. Enda dåliga med hösten är att vintern är nära.

Jag är trött den här veckan, har jobbat måndag och tisdag och ska jobba hela lördag, söndag och måndag och har en jävla massa plugg jag borde ta tag i. Men penga-kåt som jag är (som alla studenter är) så får jag nog det att gå ihop. Tragiska är bara när jag kommer hem från jobbet blir det bara en snabb puss på edde innan jag måste slänga mig ner i böckerna igen, haha... buhuuuuuuu. Nedå!

Nästa helg, alltså 15-19 september överväger jag starkt att åka neråt mot Göteborg/Borås och fina Anna <3 Saknar henne som en tok. Bara pengar och plugg som får en att fundera. Skit tråkigt. Men helgen efter det får vi fin besök av både Eddes föräldrar och min far och hans fru :) Blir nog en trevlig helg! 

Tråkinlägg, därför man bloggar I suppose. PUSSSS

Heeeeej! 

Oh my lord vad länge sen det är sen sist, bodde liksom i england då, så lite mindre än två år sedan, och här sitter jag nu  med en blogg-skriva-abstinens! Gött. Nerå, men försöker plugga, pluggar ju numer på högskolan, det beteendevetenskapliga programmet på Mälardalens högskola i Västerås, 2:a året. To be exact. Anyways, och ni vet hur det är, plugg = "ååååh, vad finns det att göra? Städa? Tvätta? Diska? Se på film? Ringa en kompis kanske? Eller hm...". ALLT som inte är plugg vill säga. 

Nehe, nu ska jag nog allt logga ut igen, HAHA. Så mycket hade jag att säga. Wiho. 

Pussss

Jag känner mig orolig. Jag försöker hålla mig sysselsatt med att läsa om twilight-böckerna och att söka jobb så gott som det går. Suger lite att man måste ha körkort och erfarenhet för de flesta jobben såklart.. Men men, har ju anmält mig till en intensivkurs tillsammans med Evelina första veckan i mars så förhoppningsvis har man körkort någon gång i den månaden! Och då kanske man kan få sig nåt litet jobb som man kan införskaffa sig en skit lägenhet någonstans så man slipper vara en börda för sin familj.

Förövrigt fryser jag hela tiden, hur mycket kläder jag än har på mig så skakar jag av köld.. Jobbigt och irriterande. Sitter på golvet emot elementet nu och inte ens det hjälper, mina händer är iskalla. Jaja, jag kanske har blivit vampyr, de är ju iskalla. Det vore skönt, för vampyrer sover inte och då behöver jag inte ha någonstans att sova! Dessutom är de starka så jag kan släpa omkring på mina resväskor med kläder och så. PLUS att de är snabba så jag kan springa till Edde istället för att slösa pengar på buss. AH! Vampyr är det jag ska satsa på alltså. Haha. Sen att jag skulle vilja suga ut blodet ur alla mina vänner är en annan femma, det får man ta om man vill vara min vän!

Hihi, nej nu ska jag återgå till att må skit och läsa, det är roligt.

Fan vad skit allting känns. Jag flyttar hem om två veckor och vart fan ska jag ta vägen? Varken mamma eller pappa verkar speciellt sugna på att ta emot mig med öppna armar i alla fall.. Pappa kan jag förstå, jag har ju inte bott där på hur många år som helst och vår relation har ju aldrig vart speciellt bra, även om den är bra nu. Men mamma. Min mamma liksom. Jag trodde hon var min bästa vän som stöttade mig igenom allt. Men tydligen så stöttade hon mig bara tills skolan var slut, för sen är det dags att betala för sig. Men vafan, är det mitt fel att arbetslösheten är så förbannat jävla hög då?! Är det mitt fel att jag flyttade till England och hade förväntningar på att leva livet medan det enda jag gör (i stort sätt) är att sitta i mitt rum och längta tills nästa gång jag åker till Sverige igen? Vad är då poängen? Varför ska jag stanna här då...?

Och ja, okej, jag får pengar, mat och hushåll. Och enligt min kära lilla mor så räcker det. Hon skiter fullständigt i hur jag mår så länge hon slipper betala för mig. AH! Så förbannat jävla härligt att känna sig såhär älskad. Fan, jag ångrar mig nu, hade hellre bott kvar här och aldrig fått reda på att mamma känner som hon gör. Hade hellre bott här i fem månader till och känt som jag gjort och sen kommit hem och att de åtminstone hade blivit glada och inte krävt en summa pengar direkt när jag kliver in innan för dörren. Det här kanske är för privat för att skriva om i en jävla blogg, men vad ska jag göra? Har ju ingen att prata med det om så........ Ett av problemen som mamma inte tycker har någon betydelse för övrigt.

Fan jag blir så jävla besviken bara. Jag funderar på att smita iväg direkt när jag landar igen. Jag trodde jag kom hem till någonting men uppenbarligen inte. FAN OCKSÅ! Det är inte mitt fel att det inte finns jobb för mig, det är inte mitt fel att jag mår dåligt i situationen. Jag trodde nästan mamma om någon skulle förstå, hon vet vilken sjukt social människa jag är. Och jag sitter inne om dagarna. De få gångerna jag gör något är det enbart för att Michaela vill göra nåt. För jag kan inte ta mig någonstans själv, bussar och taxi blir för dyrt så småningom. Dessutom kan jag bara ta mig in till Rugby och vad händer där liksom..? NOTHING. Men det är mitt fel att jag åker hem, mitt fel att jag mår dåligt. Bara för att hon har ett jobb hon trivs sjukt bra med, en familj och sina vänner hos sig.

Tycker inte att man har rätt att klaga på mig förens man själv provat på att lämna ALLT och finna INGET. Då är du mer än välkommen att klanka ner på mitt val kära lilla mor! Men du har inte en jävla aning faktiskt. Jag kanske inte är menad för det här, men hur fan skulle jag kunna veta det när  jag åkte? Det var ju en chansning ellerhur?

Så, någon som har en gratis lägenhet att ge mig..? Någonstans jag kan bo? En trappuppgång kanske?

Jag flyttar hem den 18e december vare sig ni vill eller inte. Kommer antagligen bo hos pappa från och med nu!

PUSS

Hm, jag är inte deppig längre, även om det bara var en timme sen jag skrev senaste inlägget. Jag saknar bara mina vänner och min familj, och min älskling. Mitt liv helt enkelt. Dessutom står jag fast vid att jag hellre ångrar saker jag har gjort än saker jag inte gjort. Och jag vet att de vänner som betyder något för mig kommer jag fortsätta ha kontakten med, och de jag tappat kontakten med eller kommer tappa kontakten med är ändå inget att ha. (Inte mina falubor inräknat såklart, för även om vi inte pratar så ofta längre är de fortfarande bäst, alla tre).

Lyssnar på Magnus Uggla och Lifehouse, härlig och udda blandning. Nu ska jag duscha och sen ska jag fortsätta spela super mario, haha, jag har snart slagit pojkarnas rekord! WOHO.

PUSS!

Jahapp, nu har min mormor skickat mamma på mig. Jag skriver tydligen blogg för sällan.. Haha. Vad ska jag skriva då? Mitt liv ser basically ut såhär: Sitta inne, kolla tv, läsa, sitta vid datorn, shoppa, gå på bio och gå ut och festa ibland. SÅÅÅÅ. Nu har jag berättat vad jag har gjort sen jag åkte hem från Sverige igen.

Haha gud så bitter jag låter.. Nemen okej. Alltså för att förklara det hela, jag trivs jätte bra här och familjen är underbar. Men det är inte alls vad jag trodde det skulle vara. Jag vet inte direkt vad jag hade hoppats på. Men jag hade nog hoppats på en erfarenhet, en upplevelse. Men nu sitter jag här och gör exakt samma saker som jag gjorde hemma. Enda skillnaden är att det är med en annan familj, andra vänner och ingen edde. Känns inte speciellt underbart. Jag kan inte påstå att jag ångrar att jag åkte, jag menar, man lär sig utav allt här i livet, men det känns trist att det inte är mer än såhär, jag vill se världen och allt jag ser är Dunchurch och Rugby liksom. Har bott här i snart fyra månader och har inte ens varit i London än... Fy fan vad fel.

Jaja, som sagt, jag trivs och så, det gör jag verkligen. Men känner inte att jag får ut något mer utav det än så, än att trivas liksom. Och när det kommer till vänner så känns de flesta mer som bekanta än något annat. Har varit här i fyra månader och finns ingen jag skulle ringa ifall något hände och jag behövde prata. Det kanske är mitt eget fel i och för sig, jag kanske inte vill skaffa mig riktiga vänner, för jag vet hur jobbigt det var att lämna dem i Sverige och jag kanske inte orkar göra om det. Eller så känner jag att de inte är mina vänner, utan hon som bodde här innan mig, att det är hennes vänner. Vilket det såklart är också. Eller så är de flesta för "gamla" helt enkelt. Jag är ju för fan bara 19, Michaela är närmast min ålder och hon är 23, resten är typ minst 30 känns det som, de kan ju umgås med min mamma istället, närmare hennes ålder... Äh jag vet inte. Jag längtar i alla fall tills jag flyttar hem igen, alla underbara vänner, Edde, min familj. Kommer absolut sakna Graham och pojkarna, för de är underbara. Fan vad svårt det är att förklara hur jag känner men såhär är det i alla fall.

Jag läser andra au-pairers bloggar, såna som bor i London och de verkar ju leva livet. Det går inte ens att leva livet i Dunchurch. Haha förjävla roligt att jag flyttade ifrån Gnesta som jag klagat över hur tråkigt och tragiskt det är hela mitt liv, och nu sitter jag här, i en ännu mindre ort, vi har inte ens en mataffär. HAHA, usch vilken tragisk människa jag är. Inte för att jag känner mig speciellt deppig eller så, det gör jag faktiskt inte, inte alls. Kanske är van nu. Men nu så kan jag inte ens umgås med Michaela, som jag brukade umgås med, för hon är deppig och orkar inte göra nåt. Så här sitter jag, spelar gitarr, läser, skriver och spelar Chris' Gameboy. HAHAHA. Åh vad jag saknar Kevin också, världens finaste bror och kille. Vi har så kul ihop. Saknar Evve som fan, hennes underbara kramar. Saknar London och McFLY med anna, jennie och heidi. Fan vad jag saknar mina små fula falubor. Vi pratar ju knappt längre. DUMMA! Och sen saknar jag haidi, med sin fula bil och sitt underbara sätt att vara. Och Kristian, och hans fula danser. Nemen fy fan vad jobbigt det blev. Jag saknar mina nyköpingstjejer, fy fan vad vi har skrattat. ARGH! Blä.. Jag saknar faktiskt mitt liv, fan vad bra det var. Jaja, fem månader to go... Eller ja, kommer ju hem om 16 dagar igen. Då jävlar! 

Förövrigt Mamma, nu får du och fredde fan ta er i kragen och boka flygbiljetter hit. Dra med Kevin också, helst Elin också men jag vet ju att det blir jobbigt. Och anna, kooooooooooooom! Ingen vill träffa mig. Jag har en idé, om inte ni kommer och hälsar på så tänker inte jag åka hem något mer innan jag flyttar hem! HA! BUHU, haha nu blev jag deppig. Det här var anledningen till att jag inte ville skriva blogg, för då skriver jag saker jag förträngt, och så dyker de upp och jag mår bajs. Jaja, har iaf ett halvår på mig att skylla på att jag faktiskt är tonåring. Sen tänker jag hitta något annat att skylla på, så det så! Nu tänker jag gå och göra nåt annat. 

 

Åh, kärlek.
Åh, han.

Hålla hans hand, pussa på honom, få en puss tillbaka, få kramar som gör att jag känner mig trygg, somna tätt intill honom, att vakna upp bredvid honom, titta in i hans ögon och känna sig betydelsefull, känna lyckan strömma igenom kroppen, känna hans doft, veta att han är min och jag är hans, att han ger mig känslan av att vara hel för första gången, att bry sig om hur han mår mer än hur jag mår, att så länge han mår bra gör jag det också, ler han så ler jag med, skrattar han så gör jag det också, lyckas få varandra att må såhär bra.. Helt enkelt bara känslan att vara kär i just honom, den där fina killen. Edde. Edward. Åh.

Han.
Jag.
Han och jag.
Vi.

Jahapp, då var det söndag. En vecka sen jag åkte hem nu, fan vad sjukt. Jag vet inte om det är sjukt för att jag tycker att tiden har gått fort eller tvärtom. Känns som om det var mycket längre sen än en vecka jag var hemma sist i alla fall. Men men, det är mindre än åtta veckor kvar så.. haha. Suck.

Jag har jobbat sedan i tisdags och jobbar tills nu på tisdag eftersom Graham är iväg i Turkiet. Det var bra att Michaela jobbade nu i helgen också, för då har vi  kunnat göra saker tillsammans med barnen. Igår skulle vi bowla men det var fullt så vi åkte hem till Michaela istället och åt spagetti och köttfärssås och spelade monopol, haha! Och idag ska vi ta en tur till Coventry bara för att i stort sätt.

Sen vet jag inte. Jag har börjat följa massa halvdåliga grejer på tvn (internet), typ Ensam mamma söker och sånt. HAHA! Bara för att få tiden att gå i och för sig.. Jaja. Imorgon så ska jag ta tag i mitt liv igen, typ, bli hälsosammare och så. Måste ju kunna gå ut och gå även om det är kallt liksom, så är det bara. Men men, och på onsdag ska jag kolla på This is it, ni vet filmen som endast visas på bio i två veckor om Michael Jackson? Ja, den ska i alla fall jag, Michaela och Anil gå på. Myspys!

PUSS

Idag fyller min älskade pojkvän år, så jag ville bara önska honom ett stort grattis.
Det är såna här dagar det verkligen gör ont att inte bara kunna få vara med honom.


Igår så var jag, Michaela och Vicky (flickan Michaela tar hand om) på IKEA på dagen, sen åt vi på McDonalds med pojkarna på kvällen innan vi gick på bio och såg Up. Det var en mysig film. Haha, jag tror att jag och Michaela skrattade mest. Anyway, ikväll, eller inte ikväll men om en och en halvtimme ska vi åka och bowla. Jag, Michaela, Vicky, Henry och Chris. Det ska bli mysigt. Efter det är det the X-factor med pojkarna!

Förövrigt ska jag börja tänka mer på min ekonomi, eller alltså, det känns lite som om jag slösar pengar bara för att jag kan nu, inte för att jag egentligen behöver eller ens vill, så jag ska börja tänka lite mer på vad jag lägger pengarna på och så vidare. Men nu ska jag fortsätta kolla på Svenska Hollywoodfruar som Tina har fått mig att titta på, haha. Det är ju så pinsamt kul.

Puss!

Det är helt otroligt hur fort det kan gå. Från att leva sitt liv till fullo, älska med alla sina organ, känna med kropp och sinne. Till att känna sig helt tom, helt ensam. Inget hopp, inga förväntningar, ingen tro om ett happily ever after. För hur skulle det vara möjligt? Jag sitter här, jag vet inte ens hur långt vi är ifrån varandra, jag vågar inte ens ta reda på det.

Inte ens tjugofyra timmar har passerat

Det är underligt hur mina tankar styr mig. Jag vet att jag inte borde ta upp hans tröja ur väskan som jag fick med mig, jag vet att jag inte borde lukta på den, jag vet att det skulle få mig att sakna honom ännu mer, det skulle få mig att känna mig ännu mer ensam. Ändå gör jag det. Ändå behöver jag låtsas att han är hos mig och tro på det, även om det bara är för en sekund. Och som sagt;

Inte ens tjugofyra timmar har passerat

Det är ju bara löjligt. Fast jag tror inte det är saknaden som gör ont nu. Utan det är att veta att det är två månader, sextio dagar, ettusenfyrahundrafyrtio timmar, åttiosextusenfyrahundra minuter och femmiljoneretthundraåttiofyratusen sekunder kvar. Och efter de två månaderna har gått är allt vi får 14 ynka dagar, och inte ens det eftersom min älskling ska jobba och det är jul.

Inte ens tjugofyra timmar har passerat

Och jag har redan gett upp. Inte gett upp om oss. Men gett upp om att tro att det kommer bli enklare den här gången, för nu har jag kompisar här, saker att göra. Det spelar ingen roll, ingenting spelar någon roll utan honom. Jag börjar bli patetisk nu. Nu ska jag läsa en bok om en kvinna vars son har blivit kidnappad, få lite perspektiv på livet! Och framförallt sluta tycka så förbaskat synd om mig själv.  

Inte ens tjugofyra timmar har passerat och jag behöver dig redan mer än någonsin.

Nu är jag tillbaka i England, så en kort förklaring är att jag har haft de bästa dagarna i mitt liv, men nu står jag här igen, två månader till utan min älskling.. Men hur jobbigt det än är att inte få vara hos honom så är det definitivt värt det. Som sagt, de bästa dagarna i mitt liv.

Jag älskar dig
Nu är det faktiskt så, att jag verkligen, verkligen vet att jag älskar dig


Och tack till min fina familj, släktningar och vänner också! <3

JAG ÅKER HEM IMORGON!

Åh, haha, jag trodde aldrig den här dagen skulle komma. Jag saknar Edde så att allting nästan gör ont nu. Mina underbara syskon som jag inte vet vart jag skulle vara utan. Min underbara familj och mina släktingar. Mina underbara super duper fina vänner. Fan vad kul det ska bli imorgon. Först kommer Edde och Philip och hämtar mig, sen ska jag luncha med dem och kramas och pussas (och oroa dig inte Philip, du får bara kramar, hihi). Och sen ska vi hem och då ska jag hämta älskling Elin på daaaagis! ÅÅÅH. Nemen allt bara, kram och puss och så vidare på everything.

Hejdå så länge.

Just, sa jag att JAG ÅKER HEM IMORGON?! Det gjorde jag va? Jaja. JAG ÅKER HEM IMORGON! JAG ÅKER HEM IMORGON! JAG ÅKER HEM IMORGON! JAG ÅKER HEM IMORGON! JAG ÅKER HEM IMORGON! JAG ÅKER HEM IMORGON! JAG ÅKER HEM IMORGON! JAG ÅKER HEM IMORGON!

Sen är jag så otäckt kär också. Trodde aldrig man kunde bli såhär kär, att JAG kunde bli såhär kär.
Jag älskar dig min älskling.